
Jag känner mig lite ledsen ikväll. Började fundera, och har man väl börjat, så är det svårt att sluta. Det finns människor i mitt liv som jag älskar och som är viktiga för mig. De är inte så många, men desto viktigare är de. På den senaste tiden har jag upplevt eller fått känslan av att de glider längre och längre ifrån mig, och det gör mig så oerhört ledsen och fyller mig med en känsla av saknad och tomhet.
Hela pulverhistorien gör mig förmodligen både mer känslig och tröttare. Jag måste bättra mig på att tala om för människor att de är viktiga, måste bli bättre på att höra av mig och bara prata, och jag måste bli bättre på att "bara titta förbi". Som bosatt på landsbygden upplever man inte ofta, eller egentligen aldrig, att folk "har vägarna förbi", det är i stort sett alltid planerade besök, och kanske också desto färre.
Sanningen att säga känner jag mig nog helt enkelt ibland både ensam och bortglömd. Som sagt, jag tror att pulvrandet gör mig mer känslig, nedstämd och trött, kanske är det därför dessa känslor kommer nu. Men även om jag har en tänkbar förklaring gör det inte känslorna desto mindre verkliga.
I måndags var det Fredrik som föll offer för mina utspel och min trötthet. I tisdags när han kom hem från jobbet hade han en bukett röda rosor med sig till mig. Jag vet inte hur jag har förtjänat att få en så fin sambo och fästman, han är underbar. Han gör så mycket för mig, och jag älskar honom så mycket!!
1 kommentar:
men jag tänker på dig ofta, så inte e du bortglömd här inte!!
Skicka en kommentar