Fina, trygga Sverige!

Ja, hur är det egengtligen, HUR tryggt är det att bo i Sverige? Jag har väl någonstans haft nån sorts drömbild av att om man är sjuk går man till vårdcentralen, om man inte har pengar söker man hjälp hos socialen (och får hjälp), och om man bli slagen av sin man och äntligen anmäler det, så får man hjälp av kvinnojouren. Oavsett inkomst, språkkunskaper, diagnoser eller social status. Verkligheten har slagit mig med sitt knytnävsslag i magen! Hällt en kall spann vatten över huvudet. Kramat om mitt hjärta med sin stenhand. Dramatiskt? Jo, det kan man säga...

Det kom en kvinna till kyrkan... Hon hade ingenstans att bo. I somras lämnade hon äntligen sin man efter flera års fysisk misshandel, förmodligen även psykisk. Dessutom lider hon av posttraumatisk stress efter krigsupplevelser. Hon anmälde mannen till polisen, och mannen har nu hotat att döda henne om han hittar henne. Hon har en syster i Sverige, men hon vågar inte vara där av rädsla för att mannen ska hitta henne, och av rädsla för att han även ska göra systern eller hennes familj illa.

Kvinnan har bott på kvinnojouren i ca 1 månad, men fick inte bo kvar längre. Varför? Hon ansågs besvärlig och inte samarbetsvillig. Kvinnojouren ansåg att de kom med flera förslag på lösningar och boenden till kvinnan, och kvinnan tackade nej flera gånger. Dumt? Jo, det kan man kanske säga. Och nöja sig med det. Problemet är dock mycket mer komplext än så.

Jag anser inte att man får nöja sig med ett nej utan att först vara säker på att kvinnan verkligen förstår. MEN! När man man mår så som kvinnan gör, när man dras med hennes psykiska problematik... Hur kan man förstå? Hur ska man lösa upp blockeringarna i hjärnan som rädlsa och oro skapar? Hur ska man kunna fatta ett beslut som sedan resten av livet hänger på? Naturligtvis behöver kvinnan någonstans att bo, någonstans att känna sig trygg. Men sedan då? Hon behöver hjälp av psykolog och läkare för att kunna må bättre, men framförallt behöver hon människor som bryr sig om henne, människor som vill hjälpa, människor som vill och orkar prata.

Hur gick det då? Jo, vi lyckades, efter att ha sovit på en madrass i kyrkan, lösa bostadsfrågan provisoriskt. Hon bodde på ett vandrarhem i Varberg över helgen. På måndagen åkte kvinnan, vår pastor och en tredje man till kvinnojouren för samtal. Förhoppningen var då att - trots att de hade gjort klart för både kvinnan och andra att dörren var stängd - de i alla fall skulle göra en sista insats för kvinnan och se om hon kunde få en lägenhet någonstans. De gjorde detta.

Nu finns kvinnan i en lägenhet på en ort en bra bit härifrån, men mycket närmare sin man. Hon är rädd och orolig. Vill gå utanför dörren så lite som möjligt av rädsla för att hennes man eller någon de känner ska få syn på henne. Hon lever under skyddad identitet och har bytt sitt namn mot ett mer svenskklingande. Hon gömmer sig. I en tom lägenhet. Det finns en kyrka på orten där hon har hamnat, och där har hon träffat några få människor som känner till hennes historia. Av dem har hon fått lite kastruller, ett bord med någon stol, en säng...

Tack gode Gud för människor som vill hjälpa! Tack gode Gud för medmänniskor! Jag kan bara be för att den här kvinnan ska hitta en stabilitet i sitt liv, en trygghet. Att människor ska vara snälla mot henne och att hennes man aldrig ska hitta henne. Gör det du också!




Bröstcancerfonden - Digitala Rosa Bandet