Mitt största problem

Mitt största problem är min självkänsla och mitt självförtroende. Eller rättare sagt - bristen på det! I detta bottnar sig allt! Jag kan tänka tillbaka på tiden innan jag började lekis och skolan, då kände jag mig trygg, jag var lycklig, jag hade inga bekymmer i hela världen...

Tillvaron var totalt i harmoni, som jag kan minnas det.

Men så började lekis, och samtidigt med det kom mobbningen igång. Det var särskilt en pojke, som jag sedan gick i samma klass med i ytterligare nio år, som var värst. Jag kommer ihåg första incidenten som om den var igår. Jag stod vid min krok i hallen på lekis. Nu kommer jag inte ihåg om vi skulle gå ut eller om vi hade kommit in, men det var i samband med nåt av det. Så kommer den här killen fram till mig och boxar mig i magen, samtidigt som han flinar. Ingen såg något, ingen sa i alla fall något. Jag tappar luften, såklart, men mer än så var det inte. Större än så var inte det fysiska skadan. Men den psykiska!

TÄNK om någon hade reagerat!

Om jag från första början hade fått höra från någon, kompis eller vuxen, att det här var inte ok! En så förhållandevis liten sak kan verkligen sätta tillvaron ur spel. Jag var rädd för den här pojken hela skoltiden sen. Sen var det en pojke till som tyckte om att förpesta tillvaron, men jag kan faktiskt inte komma ihåg när detta var. Jag tror han var ganska lugn i lekis och de första tre skolåren, jag tror att han kom igång först när vi kom till Örbyskolan.

Då blev två klasser en, och vi fick Örbyelever i klassen då - och då hittade han sin jämlike i en annan kille därifrån. De var verkligen pest och pina, och tog varje tillfälle i akt att mobbas och slåss. Nja, inte slåss så mycket, det var nog bara nån gång, det handlade mer om psykisk mobbning - att man var ful, tjock och "ute".

Jag vill inte, men jag kan inte låta bli att känna bitterhet från de här åren. Jag har fått reda på i efterhand att det fanns en lärare som misstänkte att jag var mobbad - förövrigt gäller detta även min tvillingsyster.

Hon reagerade på att vi inte ville gå ut på rasterna, t ex. MEN hon tog inte sitt ansvar och grävde djupare i detta.

Varför inte? Jag vet inte, kanske för att det är obehagligt, jobbigt, arbetssamt... Jag vet inte. Men ju mer jag tänker på det, desto mer irriterad blir jag. Hur kan man som lärare låta bli att ta sitt ansvar? En sak är väl om man ingenting märker, men här kan hon säga fyra år senare att hon kommer ihåg oss, att hon trodde att det var nåt sånt. Alltså har det satt spår även hos henne, men hon valde ändå att inte göra något. Jag tycker det är för bedrövligt!

Men hallå, tänker någon nu, du måste släppa det där, du måste gå vidare! Jo, det är väl sant... Men det är så mycket lättare sagt än gjort! Mobbningen fortsatte på högstadiet, och det var faktiskt först när jag kom till gymnasiet som jag kände för första gången att jag kunde vara mig själv. Jag tog ett ställningstagande på sommarlovet mellan nian och gymnasiet. Jag gjorde ett aktivt val. Jag tänkte för mig själv att nu - NU - är chansen att visa vem jag är. Nu när jag kommer till en ny klass, med nya klasskamrater, utan plågoandar.

Nu ska jag äntligen vara den jag är och vill vara, istället för att vara den som alla andra tror att jag är!

Men det fanns ett plan som jag redan hade gett upp på - maten och vikten. Jag kämpade i många år (jo, fast jag då bara var 15-16 år) med att inte gå upp i vikt. Det är så tragiskt. Visst var jag överviktig när jag var liten, ungefär fram till mellanstadiet nån gång, men inte mycket! När jag ser på bilder från högstadiet, när jag vet att jag där kände mig som en uppblåst kossa i storlek, när jag vet att andra mobbade mig, tittade på mig, fällde kommentarer när de trodde att jag inte hörde... Jag blir så ledsen så jag bara vill gråta!

Jag var inte särskilt mycket större än andra. Jag var inte trådsmal, men jag var faktiskt inte överviktig heller! Jag kommer faktiskt ihåg när jag gav upp den biten. Jag tänkte en dag, att det spelar ju ingen roll. Hur jag än kämpar och sliter, så gör det ingen skillnad! Jag kan likväl äta det jag vill istället, för ingen märker hur man kämpar i alla fall. Tänk om jag hade haft den insikten att jag gör det ju inte för andra, jag gör det ju för mig själv!

För att min kropp ska må bra!

Nä, istället började jojoåkandet upp och ner i vikt, och så har jag hållit på sen dess. I 15 år. Betänk då att i 9-10 år före det, sedan lekis, så hade mitt värde, eller bristen på mitt värde, redan suttit i vikten och i kroppen. Inte hemifrån, absolut inte! Men när alla andra säger något, anspelar på något, när man bara mår bra den lilla tid man är hemma... Till slut är det det som blir sanningen, vad andra tycker och tänker, inte vad mamma och pappa säger.

Vad vill jag säga med detta? Jag vet egentligen inte riktigt... Kanske bara att ibland är det så lätt att döma, och ibland kanske man måste tänka både tre och fyra gånger innan man dömer någon. Det är så lätt för folk att säga: Är du tjock? Ja, men banta då! Låt bli att äta då! Gå ner i vikt då! Men problemen är ju så ofta så mycket djupare än så! Det handlar inte om att jag inte vill gå ner i vikt, det handlar inte om att jag inte vill äta mindre.

Det handlar om att jag tror mig inte kunna!

Men framförallt handlar det om självkänsla och självförtroende. I 25 år har jag från min omgivning fått signaler om att jag är tjock, så jag är ingenting värd. Är du tjock, så är det ok att slå på dig. Är du tjock, så är det ok att prata illa om dig, att vara oförskämd, att fälla kommentarer utan att ta hänsyn till om du hör eller inte. Så fort det pratas om vikt eller mat, så blir jag sex år igen, lika liten och rädd som jag blev den första gången som jag blev slagen och ingen reagerade.

Varför sa jag ingenting hemma? Jag vet faktiskt inte. Jag antar att jag inte ville oroa mina föräldrar. Det är en stor börda att bära på, det där att man inte vill någon illa, att man inte vill oroa, att man vill att alla ska må bra. Att inte vilja vara orsaken till oro, ledsenhet, ilska... Så jag var tyst istället, och min tvillingsyster också. Ja, men då har ni ju i alla fall haft varandra! Nä, i det här har jag varit ensam, och min syster har varit lika ensam hon. Vi har aldrig delat detta med varandra, fast det har varit så uppenbart. Vad bra att ha en tvilling, då har man ju alltid någon, då är man ju aldrig ensam, säger folk.

Den ensammaste ensamheten är den när man vet att någon är lika ensam, när man vet att hon går igenom samma, men man känner sig så värdelös, så det känns hopplöst att ens börja prata om det.

Jag kunde aldrig tro att jag skulle må bättre av att dela detta med någon. Nu har jag sedan i våras gått i en samtalsgrupp tillsammans med en dietist i Göteborg. Vi är 5-6 kvinnor i olika åldrar, som egentligen endast har det gemensamt att vi vill gå ner i vikt. Aldrig trodde jag att det fanns någon som tänkte som jag omkring mat och vikt! Jag har förstått att jag inte har friska tankar kring mat, jag har tänkt att jag kan inte vara frisk, det här är inte normalt. Det är väl inte normalt heller, men i den gruppen blir det "normalt". De vet vad jag pratar om, de har själva varit med om det. Naturligtvis gläds man inte åt andras motgångar. Ändå är det en befrielse att andra har det som jag - samma tankar, samma känslor! Sakta, sakta, så har ett hopp börjat komma till mig, en önskan, en tro.

Kanske, kanske, kan jag klara av detta!

En knarkare måste sluta köpa knark om han eller hon vill bli fri från sitt missbruk, men man klarar sig utan knark. En alkoholist måste sluta köpa sprit för att komma ifrån sitt missbruk, men man klarar sig utan sprit. Likaså för en rökare och en snusare - man klarar sig utan cigaretter och snus. Men vad ska jag göra? Sluta köpa mat? Det går ju inte, man måste ju ha mat för sin överlevnad!

Varje timme som går utan att jag äter känner jag mig nöjd - ju hungrigare jag är, desto nöjdare är jag. Varje gång jag äter, drabbas jag av dåligt samvete. Är jag mätt, så mår jag dåligt. Inte fysiskt, men psykiskt. Då har jag misslyckats, och så är jag plötsligt inte vatten värd igen. Jag har kapitulerat för mitt begär. Saken är den, att om jag då har gått hungrig länge, längre än jag borde, så äter jag så mycket mer än jag borde, för att jag är så hungrig. Då kan jag lika väl äta "det" eller "det" också, för nu spelar det ingen roll, nu har jag ändå misslyckats idag igen... Ni förstår ju själva, det är en ekvation som inte går ihop, en nedåtgående, negativ spiral som inte kan sluta snurra!

Men jag finns, och jag kämpar. Ibland ger jag upp - ibland ser jag ett hopp skymta förbi.

Hela detta inlägget började med att jag tänkte ge er det sms som jag fick av min tvillingsyster igår. Med det började tankarna snurra och resulterade i detta kopiöst långa inlägg.

"Om du går i korridoren å alla kollar snett,

fortsätt bara gå i den riktning som känns rätt.

Å tänk som så att det är deras sak

att fixa så att deras syn blir rak."