Brödbak

Idag bakar jag bröd för fulla muggar. Imorgon är det eftermiddagsgudstjänst i Tostared, en lite extra högtidlig en... Vi har ju hållit på att rusta upp under sommaren, och nu ska vi ha ett extra tack till de som har hjälpt till. Jag blev tillfrågad att ordna med lite fika, och som vanligt kan jag inte säga "nej tack, jag tror inte jag hinner/orkar/vill/kan det", utan jag bara "javisst, självklart, så klart jag kan det!" Eftersom klockan hinner bli typ halv sex kanske innan det blir fikadags, så tyckte jag att det kunde vara gott med smörgås istället för bulle. JAG tyckte att det räckte, tills Jonas häromdagen, när jag pratade med honom om det, sa att "Det kanske blir nån liten kaka med?" Jadå, det blir det, svarar jag då såklart. Så jag ska baka rulltårta också tänkte jag, och fylla med min hemmagjorda äpplemos. Så här är det präktiga lördagen!

Upp till allt detta ska jag hjälpa Carina på söndagsklubben imorgon, för det kunde jag såklart inte heller säga nej till när hon frågade. Dessutom måste jag hinna packa också, för vi åker ju, som jag tidigare har skrivit om här i bloggen, till Hållö på måndag morgon. (TACK Pia, för att du lärde mig hur man länkar!)

Ryggen är sådär, jag känner fortfarande av den, men framförallt när jag sitter och ligger faktiskt, så det går bra med bakandet.

Åh, dessa fantastiska tekniska prylar, de ska helt enkelt bara funka, då är det som bäst. Igårkväll förnyade jag mitt virusprogram, betalade över 1400 spänn, och så skulle det bara vara till att ladda ner. Det bör inte vara så svårt egentligen, men det vill sig inte på några villkor. Så efter att ha varit irriterad så jag svettas och det bara kryper under skinnet på mig, så har Fredrik lovat att ringa till supporten på måndag, innan han åker till jobbet. Tillsvidare har jag laddat ner ett gratis virusprogram från internet, som pappa tipsade mig om.

Ha en riktigt trevlig och mysig helg, mina vänner!

Promenadväder

Jag har fortfarande ont i ryggen, men idag är här så fint väder, så jag bara måste komma ut litegrann - jag börjar ju snart mögla där jag sitter och ugglar! Ja, det blir ingen långpromenad, men jag ska gå lite här på vägen i alla fall, få lite frisk luft och känna hur det känns i ryggen. Jag har ringt jobbet också, jag bestämde mig för att vara hemma resten av veckan - onsdag och torsdag då alltså.

Måndag och tisdag ska vi åka till Hållö med jobbet, det ska bli roligt hoppas jag! För övrigt nästa vecka, så har jag helgveckan, så då jobbar jag måndag, tisdag, onsdag, fredag, lördag och söndag. Det känns verkligen som att det blev Hållö vid rätt tillfälle, veckan känns lite kortare när man inte är på jobbet hela tiden!

Förresten, vem som än känner sig manad får gärna lära mig hur man får till det där med länkar - att man bara klickar på ett ord i texten jag skriver, så kommer man till den sidan!

Ont i ryggen

Fy, nu får det snart vara slut på krämporna här! Jag fick lite känning i ryggen en dag efter jobbet slutet på förra veckan, sedan dess har jag inte varit riktigt på topp. Idag böjde jag mig och knöt skorna, och då small det till på riktigt. Inte så det sa pang, men så att jag sa stön. Trots att jag är fullproppad med antiinflammatoriska värktabletter, intelligent är den visst också, så har jag fortfarande ont. Ont så jag stönar när jag reser mig, sätter mig, lägger mig... Så nu blir det till att vara hemma igen, andra karensdagen på två veckor. *morrar*

Vi var iväg innan och plockade äpplen i Hyssna, därav ryggsträckningen - det var dit vi var på väg. Jag plockade alltså inga äpplen, men Fredrik och Bengt-Ove! En hel kasse och en stor spann. Så nu ikväll har jag kokat äpplemos - över 5 liter blev det! "Koka mos när hon har så ont i ryggen?" tänker ni. Jo, men man kokar ju inte mos med ryggen heller! :-D


Förresten, Fredrik var ute i skogen och letade svamp innan, och hittade bra mycket med trattkantareller. Gott! Vi har dock inte ätit några ikväll, men imorgon blir det säkert trattkantarellätning av!

Fådda kantareller

Igår när vi kom till Hyssna efter badhuset, sa Bengt-Ove att han hade en present till oss. Han hade varit ute i skogen en stund - i en svart soppåse hade han samlat gula kantareller. Många gula kantareller! Så det är vad som blir till kvällsmat idag - varma mackor med stekta gula kantareller på.



Här ser ni prov på Fredriks fantastiska kantarellmackor. Ja, det är några med skinka och ananas också. Nu väntas en festmåltid, tillsammans med en öl!

Barnvakt

Idag har jag och Fredrik varit barnvakt hela dagen, i Hyssna. Vi var där tidigt, strax efter halv åtta, och vi hade ställt in oss på att vara där till kl typ 23. Hur får man dagen att gå när man är trött efter en arbetsvecka och ska ta hand om två underbara barn en hel dag? Jo, man åker till Kaskad - badhuset här i kommunen. Förmiddagen gick först i de lugnas tecken, vi tittade på film och lite på tv, spelade spel och ritade. Så lagade vi middag - eller i alla fall värmde vi köttfärssås (jättegod) och kokade makaroner, och efter det bar det iväg till badhuset.

Det var verkligen jättemysigt, både Maja och Erik är helt badgalna, liksom jag alltid har varit. Så ni kan tänka er, det var verkligen high-life hela eftermiddagen. I övrigt var där lugnt och skönt, det var inte många badgäster där, så det var väldigt trivsamt. Tyvärr var den stora vattenrutschkanan avstängd, för tydligen har nya säkerhetsregler (eller dyl) gjort att den inte längre tål att åkas i. Nog blir man lite rädd alla gånger, liksom, vad kan vara så farligt från en dag till en annan?!?

När vi hade badat färdig och jag hade planerat hemkomst (till Hyssna) lagom till Bolibompa så barna kunde kolla på det och jag laga mat, för att sen inta position i soffan och äta framför tv:n för en gångs skull (där, här händer det jämt) för att sedan duka fram lite godis och fredagsmysa framför ännu mera tv - då ser jag på mobilen att barnas far har försökt få tag på mig fem (5!) gånger under eftermiddagen.

Med det färskt i huvudet att han inte hade planerat hemkomst innan ca kl 23, vart jag lite undrande och orolig över vad han kunde vilja. Det visade sig att han hade inte orkat jobba så länge, var i stort sett färdig med det han skulle, så han var redan hemma. Såklart hade han börjat fundera över om jag hade rymt med barna, eller vad jag hade gjort! :-D Nädå, riktigt så illa var det inte, misstankarna om badhuset hade tagit plats hos honom. Men vi hade en trevlig kväll i Hyssna ändå, som planerat, bara det att B-O var hemma också. Vilket inte på något sätt gör det hela mindre trivsamt, såklart!

Bättre idag

Jag mår bättre idag, men jag fortfarande ont i halsen. Jag ska i alla fall till jobbet imorgon, jag har så kort dag, jobbar bara 16-21, så det ska jag allt orka. Dagen idag har verkligen gått i "krya-på-sig"-andan. Jag har tagit det lugnt framför datorn, och legat och sovit i soffan. Jag är fortfarande trött, har varit i flera dagar nu!

I gårkväll fick jag så fruktansvärt dåliga nyheter, jag bara grät och oroade mig hela kvällen sen. Idag visade det sig dock att det inte riktigt var så illa som vi först befarade, men jag är så ledsen ändå till orsaken. Jag förstår att det låter flummigt och luddigt, men jag vill inte närmare gå in på vad det var som hände... Det är bättre idag, och det är huvudsaken!

Här är verkligen höst nu! Det är säkert en vecka sig, kanske lite drygt, sedan jag badade. Jag har nog tänkt att det skulle bli ett dopp till, men nu vet jag inte... Det har varit riktigt kallt några nätter/dagar nu, vi har fått elda här faktiskt några morgnar. Dock inte så mycket, men ändock - det har varit lite för kallt för att låta bli. Nu med förkylningen också, så får jag vänta ytterligare några dagar. Jag är inte enveten och badar bara för att, jag måste känna mig sugen också, annars är det inget skönt. På torsdag ska jag åka och städa i kyrkan, då kommer jag att bli varm, och kanske kan det tänkas att det blir ett snabbdopp sedan.

Krasslig och trött

Det är min tur att vara sjuk nu, verkar det som. Fredrik var förkyld slutet på veckan, och hade feber i lördags. Jag blev väl inte precis sjuk, men min tunga var så konstig - blåsig, vit, ond och svullen. Idag är jag helt dassig, ont i halsen och snudd på feber. Fast jag ringde jobbet och sa jag hade feber, orkar inte jobba imorgon känner jag, bättre att vara hemma och krya på mig!

Igår var jag så himla trött efter kyrkan, så jag lade mig på soffan en stund och skulle "vila lite". Jo, tjena, jag somnade stenhårt! Fredrik väckte mig efter ca en timme, och då trodde jag att jag hade sovit hela natten och att det var morgon... Det var en jätteskön tupplur, men jag kunde inte somna inatt sen, så klockan blev både två och tre innan jag somnade. Jobbigt sånt är! Så det är inte bara förkylningströtthet i kroppen, det är lite sömnbristtrötthet också.

Ikväll är det kören, och jag borde egentligen inte åka dit, eftersom jag inte mår bra. MEN nästa vecka har vi ingen kör, veckan efter är jag inte hemma och sen ska vi sjunga på gudstjänst helgen som kommer, så jag känner att jag i alla fall måste vara med.

Igår började det två knäppa serier på kanal 6 - Hål i väggen och Stor i Japan.


Hål i väggen gick ut på att olika kändisar skulle ta sig igenom en frigolitvägg som kom farande genom att posera på så vis som väggen var utskuren i - misslyckades de, så for de med väggen och trillade ner i en bassäng. Det var lite småroligt faktiskt!


Stor i Japan gick ut på att Henrik Schyffert har fått för sig att vem som helst som floppar här hemma kan bli känd i Japan, så nu har han skickat dit de två killarna som hade det där matlagningsprogrammet "Superklasse". De har en månad på sig att bli kända i Japan, och på den tiden måste de ha medverkat i ett rikstäckande tv-program, ha medverkat i något radioprogram, ha blivit omskrivna i någon tidning och dessutom kunna visa upp minst tio fans.

Igår fick de medverka i någon sorts komikerafton på nån klubb... Det var lite jobbigt att se, en hel del av den japanska underhållningen verkar gå ut på att förnedra sig själv eller andra. Pinsamt! Och så skulle de stoppa diverse kryp och maskar i munnen med... Ja, ni har väl vid det här laget förstått min uppfattning angående kryp... *ryser*

Come Together Gospel

Idag har gospelkören börjat öva igen för höstterminen. Jättekul! Jag verkligen älskar att sjunga, all möjlig sorts musik i allmänhet och gospel i synnerhet. Få musikstilar är så innerliga, så medryckande, så talande. Från att ha "hetat" Sätila gospelkör, eftersom vi inte har haft något namn, så har det nu kommit fram ett namn. Hädanefter heter vi nu Come Together Gospel. Att komma tillsammans med andra människor som gillar att sjunga, att komma tillsammans i musiken. Men framförallt att komma tillsammans i gemenskapen med Gud - så tänker jag om namnet.

I november ska vi sjunga tre julkonserter - 14/12 i Surteby kyrka (Björketorp), 20/12 i Kinna Missionskyrka och 21/12 i Sätila kyrka. Välkommen att komma och lyssna, att dela glädjen och att dela budskapet!

Så tragiskt, jag har just tittat på kvällens Uppdrag granskning, det handlade om självmord. Det finns tydligen sidor på internet där folk sitter och stöttar varandra till att begå självmord, kommer med tips och idéer. Det är ju helt sjukt, jag hade verkligen ingen aning om att det ens existerade! Jag vet vad det vill säga att må sådär dåligt, och en såndär sida kan få konsekvenser utan dess like, det hade kunnat knuffa mig över kanten!

En vän till mig som är med i samma församling som jag, hennes bror tog livet av sig för fem år sedan, och deras pappa medverkade kort i programmet. Jag kom då att tänka på att Antons hemsida, finns kvar, så jag sökte runt lite och hittade fram. Jag läste om begravningen, och den oerhört vackra texten som Marita (som jag inte alls vet vem det är) hade skrivit, och ögonen fylldes med tårar. Hur har jag kunnat sitta här och tänka att jag skulle göra detsamma?!? Och det för mindre än ett år sedan!!! Nu är tanken så främmande. Min stora förhoppning om den återkommer, är att jag ska kunna tänka tillbaka på tiden som är nu, och förstå att jag kommer att ta mig igenom det en gång till.

Mitt största problem

Mitt största problem är min självkänsla och mitt självförtroende. Eller rättare sagt - bristen på det! I detta bottnar sig allt! Jag kan tänka tillbaka på tiden innan jag började lekis och skolan, då kände jag mig trygg, jag var lycklig, jag hade inga bekymmer i hela världen...

Tillvaron var totalt i harmoni, som jag kan minnas det.

Men så började lekis, och samtidigt med det kom mobbningen igång. Det var särskilt en pojke, som jag sedan gick i samma klass med i ytterligare nio år, som var värst. Jag kommer ihåg första incidenten som om den var igår. Jag stod vid min krok i hallen på lekis. Nu kommer jag inte ihåg om vi skulle gå ut eller om vi hade kommit in, men det var i samband med nåt av det. Så kommer den här killen fram till mig och boxar mig i magen, samtidigt som han flinar. Ingen såg något, ingen sa i alla fall något. Jag tappar luften, såklart, men mer än så var det inte. Större än så var inte det fysiska skadan. Men den psykiska!

TÄNK om någon hade reagerat!

Om jag från första början hade fått höra från någon, kompis eller vuxen, att det här var inte ok! En så förhållandevis liten sak kan verkligen sätta tillvaron ur spel. Jag var rädd för den här pojken hela skoltiden sen. Sen var det en pojke till som tyckte om att förpesta tillvaron, men jag kan faktiskt inte komma ihåg när detta var. Jag tror han var ganska lugn i lekis och de första tre skolåren, jag tror att han kom igång först när vi kom till Örbyskolan.

Då blev två klasser en, och vi fick Örbyelever i klassen då - och då hittade han sin jämlike i en annan kille därifrån. De var verkligen pest och pina, och tog varje tillfälle i akt att mobbas och slåss. Nja, inte slåss så mycket, det var nog bara nån gång, det handlade mer om psykisk mobbning - att man var ful, tjock och "ute".

Jag vill inte, men jag kan inte låta bli att känna bitterhet från de här åren. Jag har fått reda på i efterhand att det fanns en lärare som misstänkte att jag var mobbad - förövrigt gäller detta även min tvillingsyster.

Hon reagerade på att vi inte ville gå ut på rasterna, t ex. MEN hon tog inte sitt ansvar och grävde djupare i detta.

Varför inte? Jag vet inte, kanske för att det är obehagligt, jobbigt, arbetssamt... Jag vet inte. Men ju mer jag tänker på det, desto mer irriterad blir jag. Hur kan man som lärare låta bli att ta sitt ansvar? En sak är väl om man ingenting märker, men här kan hon säga fyra år senare att hon kommer ihåg oss, att hon trodde att det var nåt sånt. Alltså har det satt spår även hos henne, men hon valde ändå att inte göra något. Jag tycker det är för bedrövligt!

Men hallå, tänker någon nu, du måste släppa det där, du måste gå vidare! Jo, det är väl sant... Men det är så mycket lättare sagt än gjort! Mobbningen fortsatte på högstadiet, och det var faktiskt först när jag kom till gymnasiet som jag kände för första gången att jag kunde vara mig själv. Jag tog ett ställningstagande på sommarlovet mellan nian och gymnasiet. Jag gjorde ett aktivt val. Jag tänkte för mig själv att nu - NU - är chansen att visa vem jag är. Nu när jag kommer till en ny klass, med nya klasskamrater, utan plågoandar.

Nu ska jag äntligen vara den jag är och vill vara, istället för att vara den som alla andra tror att jag är!

Men det fanns ett plan som jag redan hade gett upp på - maten och vikten. Jag kämpade i många år (jo, fast jag då bara var 15-16 år) med att inte gå upp i vikt. Det är så tragiskt. Visst var jag överviktig när jag var liten, ungefär fram till mellanstadiet nån gång, men inte mycket! När jag ser på bilder från högstadiet, när jag vet att jag där kände mig som en uppblåst kossa i storlek, när jag vet att andra mobbade mig, tittade på mig, fällde kommentarer när de trodde att jag inte hörde... Jag blir så ledsen så jag bara vill gråta!

Jag var inte särskilt mycket större än andra. Jag var inte trådsmal, men jag var faktiskt inte överviktig heller! Jag kommer faktiskt ihåg när jag gav upp den biten. Jag tänkte en dag, att det spelar ju ingen roll. Hur jag än kämpar och sliter, så gör det ingen skillnad! Jag kan likväl äta det jag vill istället, för ingen märker hur man kämpar i alla fall. Tänk om jag hade haft den insikten att jag gör det ju inte för andra, jag gör det ju för mig själv!

För att min kropp ska må bra!

Nä, istället började jojoåkandet upp och ner i vikt, och så har jag hållit på sen dess. I 15 år. Betänk då att i 9-10 år före det, sedan lekis, så hade mitt värde, eller bristen på mitt värde, redan suttit i vikten och i kroppen. Inte hemifrån, absolut inte! Men när alla andra säger något, anspelar på något, när man bara mår bra den lilla tid man är hemma... Till slut är det det som blir sanningen, vad andra tycker och tänker, inte vad mamma och pappa säger.

Vad vill jag säga med detta? Jag vet egentligen inte riktigt... Kanske bara att ibland är det så lätt att döma, och ibland kanske man måste tänka både tre och fyra gånger innan man dömer någon. Det är så lätt för folk att säga: Är du tjock? Ja, men banta då! Låt bli att äta då! Gå ner i vikt då! Men problemen är ju så ofta så mycket djupare än så! Det handlar inte om att jag inte vill gå ner i vikt, det handlar inte om att jag inte vill äta mindre.

Det handlar om att jag tror mig inte kunna!

Men framförallt handlar det om självkänsla och självförtroende. I 25 år har jag från min omgivning fått signaler om att jag är tjock, så jag är ingenting värd. Är du tjock, så är det ok att slå på dig. Är du tjock, så är det ok att prata illa om dig, att vara oförskämd, att fälla kommentarer utan att ta hänsyn till om du hör eller inte. Så fort det pratas om vikt eller mat, så blir jag sex år igen, lika liten och rädd som jag blev den första gången som jag blev slagen och ingen reagerade.

Varför sa jag ingenting hemma? Jag vet faktiskt inte. Jag antar att jag inte ville oroa mina föräldrar. Det är en stor börda att bära på, det där att man inte vill någon illa, att man inte vill oroa, att man vill att alla ska må bra. Att inte vilja vara orsaken till oro, ledsenhet, ilska... Så jag var tyst istället, och min tvillingsyster också. Ja, men då har ni ju i alla fall haft varandra! Nä, i det här har jag varit ensam, och min syster har varit lika ensam hon. Vi har aldrig delat detta med varandra, fast det har varit så uppenbart. Vad bra att ha en tvilling, då har man ju alltid någon, då är man ju aldrig ensam, säger folk.

Den ensammaste ensamheten är den när man vet att någon är lika ensam, när man vet att hon går igenom samma, men man känner sig så värdelös, så det känns hopplöst att ens börja prata om det.

Jag kunde aldrig tro att jag skulle må bättre av att dela detta med någon. Nu har jag sedan i våras gått i en samtalsgrupp tillsammans med en dietist i Göteborg. Vi är 5-6 kvinnor i olika åldrar, som egentligen endast har det gemensamt att vi vill gå ner i vikt. Aldrig trodde jag att det fanns någon som tänkte som jag omkring mat och vikt! Jag har förstått att jag inte har friska tankar kring mat, jag har tänkt att jag kan inte vara frisk, det här är inte normalt. Det är väl inte normalt heller, men i den gruppen blir det "normalt". De vet vad jag pratar om, de har själva varit med om det. Naturligtvis gläds man inte åt andras motgångar. Ändå är det en befrielse att andra har det som jag - samma tankar, samma känslor! Sakta, sakta, så har ett hopp börjat komma till mig, en önskan, en tro.

Kanske, kanske, kan jag klara av detta!

En knarkare måste sluta köpa knark om han eller hon vill bli fri från sitt missbruk, men man klarar sig utan knark. En alkoholist måste sluta köpa sprit för att komma ifrån sitt missbruk, men man klarar sig utan sprit. Likaså för en rökare och en snusare - man klarar sig utan cigaretter och snus. Men vad ska jag göra? Sluta köpa mat? Det går ju inte, man måste ju ha mat för sin överlevnad!

Varje timme som går utan att jag äter känner jag mig nöjd - ju hungrigare jag är, desto nöjdare är jag. Varje gång jag äter, drabbas jag av dåligt samvete. Är jag mätt, så mår jag dåligt. Inte fysiskt, men psykiskt. Då har jag misslyckats, och så är jag plötsligt inte vatten värd igen. Jag har kapitulerat för mitt begär. Saken är den, att om jag då har gått hungrig länge, längre än jag borde, så äter jag så mycket mer än jag borde, för att jag är så hungrig. Då kan jag lika väl äta "det" eller "det" också, för nu spelar det ingen roll, nu har jag ändå misslyckats idag igen... Ni förstår ju själva, det är en ekvation som inte går ihop, en nedåtgående, negativ spiral som inte kan sluta snurra!

Men jag finns, och jag kämpar. Ibland ger jag upp - ibland ser jag ett hopp skymta förbi.

Hela detta inlägget började med att jag tänkte ge er det sms som jag fick av min tvillingsyster igår. Med det började tankarna snurra och resulterade i detta kopiöst långa inlägg.

"Om du går i korridoren å alla kollar snett,

fortsätt bara gå i den riktning som känns rätt.

Å tänk som så att det är deras sak

att fixa så att deras syn blir rak."

Hundvakt, bad och tvätt

Mimmi

Märta

Igår var vi hundvakt i Skene åt Mimmi och Märta. Märta är den största anledningen till hundvaktandet - familjen skulle på dop och Märta kan inte vara ensam så länge. Men det var så mysigt och gick så bra. Det är bra med hundvaktande ibland, jag får mer och mer upp ögonen för att jag själv inte vill ha någon hund, även om jag tycker mycket om dem! :-D Jag tycker nog om de flesta djur (undantaget spindlar, fästingar, älgflugor och alla andra kryp - men det har ni nog begripit vid det här laget...), men särskilt hundar och katter. Katter är dock lite mer självständiga, mindre krävande - de behöver inte så mycket passning, de är nöjda bara de har mat och nånstans varmt och skönt att sova!

På tal om att sova - det tar på krafterna att passa hundar!! :-D Nädå, så illa var det inte, men vi var lite trötta igår, vi var ju iväg hela lördagen i Göteborg, och det tog nog lite på krafterna.

Jag passade på att bada igår, i Hedgärdessjön. På en tavla stod det att det var 16 grader i vattnet. Det kändes varmare än vad jag trodde, så jag undrar just, det är nog kallare i både Lillasjön och Lygnern. Jag har faktiskt inte badat i Hedgärdessjön på hela sommaren (hösten?), så jag har inget att jämföra med just från den sjön. Men häromdagen när jag badade i Lillasjön, så tänkte jag att det snart får vara bra, för då var det nästan så att det isade litegrann i huvudet. Gör det det, så är det inte skönt!

Ikväll är det kören som vanligt, i övrigt händer inte så mycket här idag. Jag ska tvätta litegrann och hänga ut - snart är det slut med det också. Inte tvättandet, såklart, men hänga-utandet. Tråkigt och jobbigt, för vi har inte så väldigt bra torkmöjligheter i det här huset, det är trångt och dant - det är nästan ett måste att elda om tvätten ska torka. Vi har fått torka inne vid några tillfällen i sommar, men annars försöker man att pricka in det vädermässigt så man kan hänga ut det. Men det bra är att vi har en kakelugn som vi kan elda i, så man måste inte värma hela huset i alla fall!

Solid Gospel på Liseberg

Nu har jag kämpat länge och väl, men datorn vill bara krångla med mig - därför blir det världens kortaste inlägg nu! Vi var på Liseberg idag - jag, Fredrik, Carina och Johanna - och tittade på Solid Gospel. Åh vad de är duktiga! Professionella, både musikaliskt och rörelsemässigt. Det går rakt in i både hjärta och själ!

Efteråt utmanade vi varandra på femkamp. Jag vann! Vi bankade upp-poppande grejer med en jättestor klubba, sprutade vatten som skulle föra en boll i en kringelikrok in i ett hål, sköt slangbella, sköt luftgevär och rullade bollar som i sin tur skulle träffa hål så att hästar fördes framåt, som på en galoppbana.

Nu är vi trötta och möra båda två, har just ätit lite tsasiki, ris och ugnsgrillad karré. Tv:n står på, det är nån danstävling, men snart kommer jag höra hur sängen ropar och kallar, och då kommer jag inte kunna stå emot! :-D

Haha, där ser man, så vidare kort blev det visst inte ändå!

Jerry Lee Lewis

Alltså, jag är en kvinna med en mycket bred musiksmak, bl a har jag fastnat för Jerry Lee Lewis. Absolut inte pga hans liv och leverne - det är verkligen inget att hurra för - men han är så fruktansvärt musikalisk! Jag har verkligen fastnat för hans pianospel och hans sång, hans engagemang och inlevelse - det finns nåt speciellt som tilltalar mig, även om han inte direkt är någon skönsångare av högsta klass! :-D

Just den här sången är så fantastiskt vacker! Lyssna på den, läs gärna med i texten, jag lägger in den här nedanför. Jag ger er även en svensk textversion, för att ni verkligen ska förstå hur vacker texten är!

In the garden - Jerry Lee Lewis

Engelsk text
I´ll come to the garden alone

While the dew is still on the roses

You know the voice I hear, falling on my ear

Is the Son of God discloses

And He´ll walk with me and He´ll talk with me

He´ll tell me that I am His own

You know the joy we´ll share as we´ll tarry there

None other has ever, ever known

You know he speaks and just the sound of His voice

It´s so sweet, all the birds hush their singing

You know the melody that He gave to me

Within my old heart keeps on ringing

And He´ll walk with me He´ll going to talk with me

He´ll tell me that I am His own

You know the joy we´ll share we´ll going to tarry there
None other has ever, ever known

Svensk text

Jag kommer till trädgården ensam

Medans daggen fortfarande ligger kvar på rosorna

Du förstår, rösten som jag hör i mitt öra

Är Guds son som närmar sig

Och han vandrar med mig, han samtalar med mig

Han talar om för mig att jag är hans egen

Du vet, glädjen vi delar när vi strosar runt där

Har aldrig, aldrig någon annan upplevt

Du förstår, han talar, och ljudet av hans röst

Är så vackert, så fåglarna tystnar i sin sång

Melodin som han gav mig

Fortsätter att spela i mitt gamla hjärta

Och han vandrar med mig, han kommer att samtala med mig

Han talar om för mig att jag är hans alldeles egna

Du vet, glädjen vi delar när vi kommer att strosa kring där

Har aldrig, aldrig någon annan upplevt

Bibelläsning

Jag är verkligen jättedålig på att läsa bibeln. Det är inte av ovilja eller ointresse, men så fort jag sätter mig ner och läser, så börjar tankarna vandra på olika håll hit och dit. Jag tror att jag har någon sorts bild eller uppfattning av att texten ska vara högtravande, att språket ska vara svårt, och att jag bara kommer att känna mig dum om jag inte förstår vad som avses. Det är konstigt, för jag kan annars läsa i alla möjliga sammanhang, böcker eller tidningar, i väntrum eller på jobbet - det spelar ingen roll - men bibeln kan jag inte läsa någonstans utan att bli distraherad av tankarna!

Nu i husförsamlingen har vi bestämt att vi ska läsa de olika breven som kommer efter evangelierna och apostlagärningarna. Apostla-
gärningarna har vi läst tidigare och diskuterat - då läste vi fyra kapitel i stöten, så pratade vi om det sen. Nu har vi bestämt att vi ska läsa breven i sin helhet, alltså ett nytt brev inför varje träff, och sen diskutera. Vi träffas varannan torsdag, så vi har ju faktiskt 14 dagar på oss att läsa. Inte tror ni väl att jag delar upp brevet i 14 delar och läser?! Nä, inte jag inte, jag kör på alla 16 kapitel på raken en timme innan vi ska träffas och diskutera!! Irriterande? Ja! När man dess- utom då plötsligt får koncentrationssvårigheter a la bokstavsbarn, så blir det inte mindre stressigt!

Men så kom jag på det - varför inte sitta och läsa högt? Så det gjorde jag, jag satt och läste 16 kapitel högt för mig själv, och ni kan inte ana hur bra det gick! Början var lite svår, men snart kom jag in i det - och vad intressant det var! Vad jag läste? Romarbrevet, det kommer direkt efter apostlagärningarna i nya testamentet. Det är Paulus som skickar brev till de kristna i Rom, ca år 50-55 nånting, alltså ca 20-25 år efter Jesus dog. Han satt verkligen inne med mycket klokheter! Om ni inte tidigare har läst bibeln, så tycker jag att ni först ska läsa Johannesevangeliet - det är så fyllt av kärlek - sen ska ni läsa Romarbrevet - som är alldeles fullspäckat av vishet och livserfar- enhet - goda råd hela tiden!

Till nästa gång ska vi läsa Första Korinterbrevet. Även detta är författat av Paulus, och jag hoppas att det kan ge lika mycket, om inte än mer!

Skogsdjur

Hmm... Vis av erfarenheten från förra årets svampjakter med mamma, så hade jag keps på mig för att slippa älgflugorna igår när jag var på jakt med Pia - förra årets turer slutade allt som oftast med att det killade i hela huvudet. Alltid trodde/tänkte/hoppades man att det bara var inbillning, men ofta var det en fluga eller två som höll till nere i hårbottnen. :P

Istället har min kropp blivit nåt sorts nytt favorittillhåll för fästingar - idag hittade jag ytterligare en, på samma arm som förra gången. Dock hade den antagligen precis satt sig, för det blev inte ens något märke efter den - jag ser inte ens nu var det var den satt någonstans.

Men det är bra knepigt, jag kan inte komma ifrån känslan att det killas - i nacken, i håret, på halsen, på ryggen... Inte så där vanligt "åh, vad det kliar, jag måste klia tillbaka" - mera sådär, vad är det som kryper på mig, bort med dig! Men hittills har jag inte gjort några fler fynd, så jag antar att det bara är fantasin som spökar.

Xenical, svampjakt och husförsamling

Jag har börjat på allvar med Xenical nu. Jag hoppas verkligen att det ska hjälpa mig, men det gäller att jag skärper till mig nu. Det känns lite som att jag kanske har fått en liten nytändning nu.

Igår var jag och min finaste vän Pia och plockade svamp. Eller, ja, vi letade i alla fall! :-D Vi hittade faktiskt lite gula kantareller, och så hittade vi - vad mamma sa - Smörsopp. Idag när jag har sökt på google är jag dock lite tveksam.

Eller jag blev först tveksam när jag hade smakat dem i morse - de var otroligt beska och konstiga i smaken, inte alls goda! Nu när jag har sett bilder på google, så tror jag inte alls att det var smörsopp, utan någon helt annan sort, som jag inte alls vet. Jag hoppas att jag inte ska dö av nån sorts förgiftning... Nu när jag just satt och skrev detta, så kom jag på att kanske är det Gallsopp? Pia, visst är det en sådan här jag plockade?

Jaja, alltid lär man sig nåt nytt, det gör ju inget om erfarenheten bara är giftfri... :-D

Ikväll är det husförsamlingsdags, och jag har fikat. Jag ska nog köpa lite gott bröd och pålägg bara, och så kanske jag gör en fruktsallad med, det är ju gott! Vi håller på att läsa Romarbrevet. Jag har inte hunnit läsa än, så jag ska göra det nu! (Bättre sent än aldrig...?)

Fy, så sytligt!!

Panik, jag hittade en fästing precis i armhålevecket, alltså inte i armhålan, utan precis utanför, mot bröstet till. Så sytligt! Jag var tvungen att ta bort den själv också, för Fredrik är inte hemma! Åh, jag skojar inte, jag verkligen känner hur det kryper och killas över hela kroppen på mig, särskilt på armarna! *ryser*

Psykolog

Psykologen har ringt idag och pratat in på telefonsvararen att jag ska höra av mig till henne om jag tycker jag behöver fler besök - öh, aa, de senaste två besöken blev ju inte av ju, hon var tvungen att avboka första gången och andra gången var hon sjuk. Nog hade jag räknat med i alla fall ett par möten efter sommaren, jag känner mig inte alls färdig. Nu känns det som att hon tycker vi är färdiga, och att jag bara är fånig och efterhängsen om jag hör av mig. Men jag ska i alla fall ringa och boka in en tid, tycker inte alls att det skadar! Känns liksom väldigt rumphugget att bara sluta komma när det inte alls var den ursprungliga planen, det blir bara hängande i luften på nåt vis...

Besvikelse

Usch, jag är så besviken efter besöket på Sahlgrenska. Visst visste jag att jag hade gått upp, men jag kunde aldrig tro att jag hade gått upp så mycket. Allt arbete förra sommaren är bortkastat!! :´( Dessutom var blodtrycket lite högt, det har det aldrig varit tidigare.

Men det är till att börja på ny kula, inte mycket annat att göra! Jag bad att hon skulle skriva remiss till operation. Jag vet att det är lång väntetid, så jag behöver egentligen inte bestämma mig nu, men just nu känns det som att inget annat skulle hjälpa!

Jag har med andra ord mycket som jag måste skärpa till mig med, mycket arbete framför mig, och - vad jag befarar - ännu mera ångest att ta itu med... :´(

Som vanligt - nästan

Som vanligt blir det jobb idag, fast jag ska börja lite senare, för jag ska till Göteborg först. Jag har en läkartid idag på Sahlgrenska som jag måste gå på - har redan avbokat en gång... Skammen känns för svår, om jag ska vara ärlig! Det är på överviktsenheten, och jag lovar, ingenting har hänt med vikten. Jo, möjligtvis har jag gått upp... Vem försöker jag lura, jag är säker på att jag har gått upp... :´(

Jag måste verkligen ta nya tag nu, jag mår ju inte bra av det här... Dels ständigt dåligt samvete, dels att jag inte orkar så mycket som andra gör... Nervöst är det dubbelt upp, för det är ytterligare en ny läkare... Tänk om man fick behålla sin läkare, när man väl tycker att man har lärt känna honom, känner förtroende för honom osv! Men nä, nu är det tredje läkaren som jag får... *suckar* Önska mig lycka till!

Ikväll jobbar jag sen då. Kanske hinns det med ett kvälldopp efter jobbet?