Jag bor på landet!

Påskhelgen var helt fantastisk! Nu jobbade jag ju visserligen både långfredagen och annandagen, men jag fick vara hemma med Fredrik både påskafton och påskdagen. Vi var hundvakt åt lilla Vippa - familjen Anderssons korthåriga tax, 9 år gammal. Hon är verkligen världens mest sociala hund! Så otroligt gohällig! Katterna gick la här som på nålar hela helgen, men det gör de så fort det kommer in ett annat djur här - särskilt om det är en hund.

Vädret var verkligen helt fantastiskt hela påsken - som många av er vet! Vippa är van hemifrån att kunna gå ut i trädgården och motionera sig själv, eftersom familjen Andersson har inhägnat sin trädgård. Nu är hon ju en jakthund, och att släppa henne lös här ute vore ingen bra idé. Med rådjuren inpå knuten vore hon borta - precis som katten i Gullefjunvisan när hunden kommer - på en halv sekund! Därför bjöd helgen på mycket och långa promenader. Jodå, träningsvärk i vaderna fick jag, men jag njöt!

På påskafton gick jag och Vippa en riktig långpromenad, vi var ute i dryga två timmar. Vi gick genom skogen - där älskade hon verkligen att gå - vidare en liten bit på landsvägen, svängde av på grusväg som rundar ett par gårdar, och så hem genom skogen igen. Nu tar inte den rundan två timmar - men först träffade jag på en fd arbetskamrat. De var ute och sågade ved, och hon kom fram och pratade när hon såg att jag kom förbi. Jättekul! Senare mötte jag en tjej som jag har träffat ett fåtal gånger, samt hennes mamma. Jag känner dem egentligen inte alls, men vi stod och pratade en bra stund. När vi var i stort sett hemma, stod jag och pratade med folket som höll på att greja och röja i grannhuset där det inte bor någon. Inte heller dem kände jag. Jag hade ju inte många meter hem sedan, men sprang ändå på grannarna som vi hyr av, så då blev det lite pratat där med!



I skogen såg jag vårens första vitsippor och citronfjärilar, på grusvägen senare såg jag också nässelfjäril och påfågelöga. I dikeskanten fick jag dessutom se vårens första tussilago. Fåglarna sjöng och kvittrade som vore de galna, och vi såg även rådjur på avstånd. När jag fick vara med om allt det här fantastiska inom loppet av två timmar, så fylldes jag av en inre lycka och glädje, av tacksamhet. Tänk att varje år är våren ett mirakel! Varje år får naturen vakna. Med det vaknar även människorna. Så känner jag i alla fall, och jag var så nöjd och glad där jag gick, så jag var tvungen att tacka Gud - både för våren och allt det fantastiska, men också för att jag får bo på landet och uppleva allt det här på nära håll.

I stan hade inte folk stannat och pratat med mig om ditten och datten, de hade förmodligen inte ens tittat åt mig. Men när man är ute sådär och småpratar lite här och lite där - det är en go känsla! Det blir en by-känsla, en vi-känsla...

På kvällen kom Maria S, en barndomskamrat, och vi grillade, pratade, sköt raketer och spelade spel. Ett missförstånd under själva spelandet gjorde att årets längsta skrattanfall utbröt. Jag lovar, vi skrattade så vi tjöt och grät i säkert 15 minuter - om det ens räcker. Härligt! Fredrik bara tittade på oss och skakade på huvet. Nog såg han det roliga i situationen, men kanske inte helt så som vi gjorde!

På påskdagen var det gudstjänstmedverkan med gospelkören i Sätila kyrka, tillsammans med barnkören. Jättekul! Det var dessutom dop också, extra mysigt blir det då. Fast prästen sa fel namn...

Nu blev det ett sånt där marathonlångt inlägg igen! Jag får väl lära mig att skriva lite mer ofta, så kanske ni orkar plöja er igenom texten också... Som ni säkert märker, så sprudlar och bubblar det i mig just nu, och jag NJUTER! Det tycker jag att ni också ska göra.