Mamma

De har inte hittat några fel på hennes prover, men läkaren vill hålla kvar henne en natt till ändå. Han vill nämligen att hon ska få hjärtklappning. Det är inte så lätt att få det på beställning när man inte vet vad det orsakas av! Men hon skulle i alla fall vara uppe och gå idag, sa hon när jag pratade med henne på morgonen. Jag sa åt henne att kanske ska hon gå lite i trappan, hon har ju ändå kompetent personal omkring sig? Detta tyckte hon dock inte var en bra idé. Inte jag heller, om jag ska vara ärlig, jag var faktiskt ironisk. Nu ska jag hoppa in i duschen lite snabbt och lätt, sen ska jag hälsa på mamma litegrann före kören.

På jobbet idag har det varit en ganska bra dag. I alla fall har jag gjort det jag sa på morgonen att jag ville hinna med - skriva protokoll från personalmötet, eftersom jag är den ständiga sekreteraren, och dammsuga korridorerna, matsal, samlingssal och tv-hörna. Då får man vara nöjd!




Bröstcancerfonden - Digitala Rosa Bandet

Lite orolig

Mamma har åkt in till akuten idag, för hon fick så ont i bröstet. Hon har tydligen haft hjärtklappning en period, då och då - men det har hon såklart inte talat om! Ja, kanske hade hon nämt det för pappa, men jag visste inget i alla fall... Idag fick hon sådant tryck över bröstet att hon faktiskt tyckte att pappa skulle köra henne till akuten. På väg till bilen kom pappa på att han skulle såklart ha ringt ambulansen, men han gick i alla fall och hämtade bilen. När de hade varit på akuten en stund, så släppte det i bröstet, men de ville i alla fall hålla kvar henne till imorgon för observation. Bra det!

Det här är ju saker som händer hela tiden, och för vårdpersonalen är det såklart vardagsmat. Men det är oroligt när det kommer så nära! Nu litar jag på att de gör vad de kan, och pappa trodde inte att det var något att oroa sig för - men bröstsmärtor ska man såklart alltid ta på allvar!

Annars idag gjorde jag den klassiska grodan - jag glömde dra tillbaka klockan! Jag hade ställt klockan på nio, för jag tänkte åka till kyrkan. För att inte komma för sent, så måste jag åka i alla fall absolut före 09:40. Med andra ord hade jag lite bråttom. Jag knäppte på kaffebryggaren, som Fredrik hade laddat åt mig igår kväll, och så gick jag till datorn och bara skulle kolla två sekunder (fast jag hade bråttom, jag vet, snacka om datanörd och internetberoende!). DÅ fick jag syn på att Nämen, klockan är ju bara strax efter åtta! Snopet, jag hade ju kunnat ligga i sängen en hel timma till... Men nu fick jag en lugn stund hemma istället, gott om tid, innan jag skulle åka. Det var också skönt!

Gudstjänsten idag var SMU-gudstjänst, så det var massor av barn - förskolebarnen, nyingbarnen, scouterna och söndagsskolebarnen. Jättekul! Temat idag handlade om mod. Att göra saker fast man är rädd. Det är något för alla att tänka på, att man ibland ska utmana sig själv och göra saker som man är rädd för - för att hjälpa andra, eller för den delen, sig själv. Vad är du rädd för? Vad låter du bli att göra för att du inte vågar? Utmana dig själv!




Bröstcancerfonden - Digitala Rosa Bandet

Fina, trygga Sverige!

Ja, hur är det egengtligen, HUR tryggt är det att bo i Sverige? Jag har väl någonstans haft nån sorts drömbild av att om man är sjuk går man till vårdcentralen, om man inte har pengar söker man hjälp hos socialen (och får hjälp), och om man bli slagen av sin man och äntligen anmäler det, så får man hjälp av kvinnojouren. Oavsett inkomst, språkkunskaper, diagnoser eller social status. Verkligheten har slagit mig med sitt knytnävsslag i magen! Hällt en kall spann vatten över huvudet. Kramat om mitt hjärta med sin stenhand. Dramatiskt? Jo, det kan man säga...

Det kom en kvinna till kyrkan... Hon hade ingenstans att bo. I somras lämnade hon äntligen sin man efter flera års fysisk misshandel, förmodligen även psykisk. Dessutom lider hon av posttraumatisk stress efter krigsupplevelser. Hon anmälde mannen till polisen, och mannen har nu hotat att döda henne om han hittar henne. Hon har en syster i Sverige, men hon vågar inte vara där av rädsla för att mannen ska hitta henne, och av rädsla för att han även ska göra systern eller hennes familj illa.

Kvinnan har bott på kvinnojouren i ca 1 månad, men fick inte bo kvar längre. Varför? Hon ansågs besvärlig och inte samarbetsvillig. Kvinnojouren ansåg att de kom med flera förslag på lösningar och boenden till kvinnan, och kvinnan tackade nej flera gånger. Dumt? Jo, det kan man kanske säga. Och nöja sig med det. Problemet är dock mycket mer komplext än så.

Jag anser inte att man får nöja sig med ett nej utan att först vara säker på att kvinnan verkligen förstår. MEN! När man man mår så som kvinnan gör, när man dras med hennes psykiska problematik... Hur kan man förstå? Hur ska man lösa upp blockeringarna i hjärnan som rädlsa och oro skapar? Hur ska man kunna fatta ett beslut som sedan resten av livet hänger på? Naturligtvis behöver kvinnan någonstans att bo, någonstans att känna sig trygg. Men sedan då? Hon behöver hjälp av psykolog och läkare för att kunna må bättre, men framförallt behöver hon människor som bryr sig om henne, människor som vill hjälpa, människor som vill och orkar prata.

Hur gick det då? Jo, vi lyckades, efter att ha sovit på en madrass i kyrkan, lösa bostadsfrågan provisoriskt. Hon bodde på ett vandrarhem i Varberg över helgen. På måndagen åkte kvinnan, vår pastor och en tredje man till kvinnojouren för samtal. Förhoppningen var då att - trots att de hade gjort klart för både kvinnan och andra att dörren var stängd - de i alla fall skulle göra en sista insats för kvinnan och se om hon kunde få en lägenhet någonstans. De gjorde detta.

Nu finns kvinnan i en lägenhet på en ort en bra bit härifrån, men mycket närmare sin man. Hon är rädd och orolig. Vill gå utanför dörren så lite som möjligt av rädsla för att hennes man eller någon de känner ska få syn på henne. Hon lever under skyddad identitet och har bytt sitt namn mot ett mer svenskklingande. Hon gömmer sig. I en tom lägenhet. Det finns en kyrka på orten där hon har hamnat, och där har hon träffat några få människor som känner till hennes historia. Av dem har hon fått lite kastruller, ett bord med någon stol, en säng...

Tack gode Gud för människor som vill hjälpa! Tack gode Gud för medmänniskor! Jag kan bara be för att den här kvinnan ska hitta en stabilitet i sitt liv, en trygghet. Att människor ska vara snälla mot henne och att hennes man aldrig ska hitta henne. Gör det du också!




Bröstcancerfonden - Digitala Rosa Bandet

Sjuk igen

Ni kommer väl inte att tro det, men jag har varit sjuk. Igen! För fyra veckor sedan var jag hemma pga förkylning och feber. För tre veckor sedan var jag hemma pga ont i ryggen. Vad är det den här gången då? Förkylning, feber och snuva! Pinsamt ju! Men jag blir verkligen dålig när jag har feber, det bara går inte att jobba då - jag klarar liksom inget annat än att typ sitta och ligga i soffan framför tv:n. Möjligtvis läsa i en bok också. I alla fall, idag har jag ingen feber, så jag har ringt jobbet och sagt att jag kommer imorgon. Jag har en jättekort dag imorgon, skulle egentligen jobbat 16-21, men så ska jag på ett möte i kyrkan för oss som är mötesvärdar, så jag bytte med en tjej och ska jobba 7-12 istället. Lyxigt!

Har ni uppmärksammat att oktober månad också är Rosa Bandet månad? Man kan köpa digitalt rosa band nu också, och det har jag gjort!

Idag gör jag annars inget särskilt, försöker att fortsätta kurera mig från hosta och snuva. Kanske ska jag läsa färdigt min bok? Dricka en kopp kaffe? Hålla mig inne ska jag göra i alla fall.

Utflykt i Hyssna

Igår ringde Carina och frågade om jag inte ville följa med henne och barnen ut på promenad. Det var ju jättevackert väder igår, en underbar höstdag. Efter helgens arbete besvärade ryggen mig igen, och jag tänkte att kanske mjukar det upp ryggen att gå ut lite? Sagt och gjort, vi tog barnen och Vippa (deras lilla korthåriga tax) och gick ut.

Korthårig tax, dock inte Vippa

Carina hade pratat om promenad i Bokskogen, som ju är alldeles underbar att gå i! Nu blev det inte så, vi gick upp till "Utkiken" istället. Jag hade inte varit där tidigare, men jag förstod ändå att det kommer ju gå väldigt mycket uppför, det ligger ju liksom i namnets natur - UTKIK...

Med min onda rygg trodde jag kanske inte att det var så lämpligt att gå ut i skogen och trava, men sagt och gjort, vi gick dit åt i alla fall. Det var en jobbig promenad, men jättehärligt, och när man kom fram till toppen... Det var så vackert! Man såg, vad det kändes som, över halva Hyssna - badplatsen, kyrkan, skogen... Barnen var så duktiga, de gick själva hela vägen. Till och med Erik, som annars inte är så noga med att gå. Ja, vi fick ju stanna ett par gånger på vägen och vila lite, och så var vi däruppen en stund också innan vi gick tillbaka. Lite lurigt var det dock, för det var ganska brant på andra sidan, och inget staket. Däruppe fanns ett bord med bänkar, så det var riktigt härligt att sitta där uppe och vila.

Hur kommer man dit då? Jo, man går precis förbi badplatsen, och så in i skogen på andra sidan vägen. Sedan är det skyltat, man följer skyltar mot "Torkels gömma" (har ni inte varit där, så är det också att rekommendera!), men innan man kommer fram dit viker man av mot andra hållet. Det var lätt att hitta, väl skyltat hela vägen.

Det var lite mycket vatten nu bara, vi fick gå över en liten bäck vid ett par tillfällen. Barnen hade ju gummistövlar, men jag blev lite våt om fötterna. Stackars Vippa, som inte tycker om att bada, skulle hoppa över bäcken utan att bli våt, hade hon tänkt sig. Det var bara det att kopplet var redan såpass sträckt när hon hoppade, så det tog liksom slut, och hon landade mitt i... Hon hann knappt bli våt dock, så snabb var hon upp igen! Vi var iväg i nästan två timmar, så det blev en riktigt ordentlig promenad!

Före promenaden kokade jag äpplemos, jag fick ju massa äpplen av Carina och Bengt-Ove. Nu får det vara färdigkokt tror jag, jag har kokat ca 16 liter allt som allt. Jättegott, och kul att kunna ge bort i present också!